*

Och varje gång känner jag mig lika oupskattad, varje gång känns det som att allt jag gör, varje liten ansträngning är förgäves. I desperation söker jag igenom texten en gång till för att hitta mitt namn, för att få känna en dyft av uppskattning, och blir lika besviken igen, du gör mig besviken.
Hur du lyckas att ge mig en känsla av att här är vi och där är du, jovisst vi är vänner, och dina vänner, är mina vänner. Trots det är det alltid jag som tar första steget, varje gång är det jag. Och varje gång upskattas det lika lite, och du säger att du tycker om mig, att jag är din vän, men jag är aldrig lika bra som personen bredvid, du har alltid någon du hellre vill vara med.
Det som är lite intressant är att du läser detta sorgligt patetiska inlägg, men du har nog ingen aning om att det skulle kunna handla om dig. Och det är nog så jag vill ha det också tror jag, jag vill inte behöva säga åt dig att jag vill att du bryr dig, eller att du ska prata med mig lite mer. Jag väntar nog hellre, på att du ska inse det, och komma till mig, eller att bi helt enkelt förblir det vi är nu. Ja, det är nog bäst så, du gör det säkert helt omedvetet dessutom. Men det får mig att känna mig... värdelös.