*

En bild dyker upp, och där är du igen, det är många människor på bilden och du är ur fokus, men fortfarande så är det dig mina ögon faller på. Jävlar, alltid börjar jag tycka om fel personer, om jag nu kan kalla det att "tycka om", för jag vet inte, jag vet aldrig. Är det kärlek att börja hoppas något bara för att du var snäll, ett kort tag, bara för att du försökte fånga min upmärksamhet varje gång jag gick någon annastans, var det för att du - bara för ett kort tag - höll min hand, du som aldrig vågade ta första steget, du som var så oskyldig, ändå tog du min hand, men sedan skrattade du bort det och fortsatte prata om något annat. Är det kärlek när du sedan inte vill prata med mig längre, och då när jag insett vad jag förlorat, saknar det lilla vi hade. Saknar de beundransvärda blickar du gav mig, som jag aldrig visste hur jag skulle bemöta. Och ja, nu tänker jag på dig ibland, ja kanske rätt ofta. Men jag vill inte att någon ska veta, inte ens du. För jag vet redan, att du ser dig själv höjd över mig, och det gör alla andra också.
För jag är flickan från musikklassen, den enda 93an bland alla 92or, hon med tandställning och ett stort jävla hår. det är jag det. Självinsikt är något jag lärt mig på senare dar, och jag känner mig själv, bra, väldigt bra. Så tro inte att jag inte vet.