Då verkligheten oönskat kommer över en, som en tickande bom från rymden, först är den både osynlig och ohörbar, men när den plötsligt kommer in i ens atmosfär så går det fort tills det att den krossar dig. Det som först verkade så avlägset står plötsligt utanför din dörr. I de sekunderna avskyr jag det mer än något annat, men kanske, kanske i ett annat liv, ett annat universum eller bara om någon dag, kanske kommer jag då ta mig upp ur spillrorna från explosionen, hälsa på verkligheten utanför min dörr och till slut.... lära mig leva med den.
Frågan är hur ni, som ska ses som mina närmaste, kan lägga en tyngd på mina axlar som ni bör förstå att jag är för svag för att bära, och jag hatar er för det.
jag måste sluta se fram emot saker, någon övermakt står alltid i min väg och gör mig besviken.
