*

Jag vågar inte tänka klart mina tankar, vågar inte tro på möjligheten, vågar inte älska, risken att falla är för stor.

Åh, varje dag lär jag känna mig själv bättre, men jag fortsätter ständigt att svika mig själv. Jag har just rest mig upp och står stark för att sedan falla medvetslös igen, drogar ner mig i bilder, minnen, ord som får mig att må dåligt. Jag har För lätt att tänka på någon konstant, och bry mig för mycket. Jag måste sluta få mig själv att må dåligt, men jag förstår inte, jag förstår inte hur man hanterar att bli "olyckligt kär" i någon över så kort tid, kan vara bara en dag. Jag förstår inte hur man får sig själv att inse att det inte är vettigt att känna så för någon man inte känner, eller för någon man vet inte är bra. Varför vill inte mitt omedvetna jag vad mitt medvetna jag vill?